Det var alldeles för länge sedan Gravgubben bjöd på en historia, men nu är höstmörkret här, och då tarvas det gräsligheter, på min ära. Håll till godo!
Benedict hatade spindlar. Det var ett fullständigt irrationellt hat, det visste han, men de hade en ofelbar förmåga att få honom att känna sig iakttagen. Även om han innerst inne var övertygad om att spindeln som just krupit in i hans synfält knappt var medveten om hans egen existens, så upplevde han genast den omedelbara impulsen att med våld omintetgöra det lilla leddjuret.
Efter en stunds övervägande beslutade han dock att det skulle innebära en allt för stor ansträngning, eftersom spindeln behagat krypa in i utrymmet mellan hans ytter- och innanfönster, vars konstruktion innebar att han skulle vara tvungen att luta sig halvvägs ut från sin lägenhet på fjärde våningen om han ville komma åt den lille gynnaren, eftersom fönsterluckan öppnades utåt. Istället suckade han, och försökte övertyga sig själv om att det vore ett bra tillfälle att vänja sig vid dem. Han led ju trots allt inte av någon arachnofobi, han tyckte bara inte om de små krypen, och så länge den bara satt där på fönsterrutan så gjorde den ju ingen skada. Spindlar var ju trots allt nyttiga djur, det visste han.
Benedict slet blicken ifrån spindeln och fokuserade den återigen på den bok som krypet så oförskämt stulit hans uppmärksamhet ifrån.
Han lyckades dock inte läsa mer än ett par meningar, innan han upplevde känslan av att någon stod bakom honom och läste över hans axel, varpå han kastade en blick mot fönstret igen. Spindeln satt kvar där den befunnit sig senast, till synes lika likgiltig inför Benedict som inför det obehag den bevisligen skänkte honom. Han muttrade fram en svordom, återgick till sin bok och koncentrerade sig på att försöka att inte låtsas om den lilla mörka pricken i sitt synfälts periferi. Den lilla mörka pricken med åtta ben och många små illmariga ögon.
Känslan av att ha någon som läste över hans axel hade nu övergått i en övertygelse om att någon stirrade honom rakt i ansiktet. Det var i det närmaste omöjligt att ta in en endaste mening av det han läste, eftersom han visste att det lilla kräket satt och glodde på honom. Ett litet kryp som inte ens själv insåg vilket besvär dess närvaro innebar för honom. Benedict kände sig inte bara besvärad, han kände sig förolämpad! Det förbannade krypet hade mage att inkräkta i hans hem och störa honom!
Vad som tidigare hade tett sig som en onödigt betungande arbetsuppgift hade nu förvandlats till en av personlig heder betingad nödvändighet. Benedict skulle inte få någon ro förrän spindelkräket var väck. Sålunda lämnade han sin bok uppslagen på bordet framför sig, och rullade ihop en för det avsedda ändamålet lagom stor dagstidning, varpå han öppnade köksfönstret så pass mycket som han trodde krävdes för att han skulle kunna sära på de bägge fönsterrutorna och sträcka runt armen för att komma åt det skamlösa smådjuret. Det satt ju ändå mitt i fönstret, så han borde kunna nå utan att behöva luta sig ut allt för mycket. Fönsterbrädans beslag protesterade med ett högljutt knarrande när han tog stöd med ena handen mot den, för att kunna nå ut med den andra och haka upp spärren som höll ihop fönsterrutorna. Efter några fler svordomar och inte allt för lite besvär lyckades han till slut få upp spärren och kunde öppna det glasförsedda utrymme som hittills varit spindelns enda skydd gentemot Benedicts allt annat än goda avsikter.
Benedict möttes dock av ett visst mått av besvikelse när han insåg att hans rörelser hade oroat spindeln, som således flyttat sig närmre fönstrets gångjärn under tiden då han själv varit koncentrerad på fönsterspärren. Vad Benedict anbelangade hade dock spindeln genom sin närvaro för länge sedan passerat Rubicon, och han var nu fast besluten att avliva ohyran innan den kunde dra sig ifrån slagfältet.
Utan större elegans lyckades han kliva upp och sätta sig på fönsterbrädet, som knakade oroväckande under hans tyngd, och lutade sig ut genom fönstret med ett fast grepp om fönsterkarmen med ena handen och sitt tillhygge i den andra. Spindeln hade stannat upp nära fönstrets andra ända, och satt nu och betraktade Benedict. Med all sannolikhet hånfullt, så vitt Benedict kunde avgöra. Han var knappt medveten om det avsevärda avståndet till asfalten nedanför, då hela hans uppmärksamhet upptogs av att måtta ett slag med tidningen mot det förhatliga kräket.
Som så vanligt är fallet när man agerar utifrån ilska, så underskattade Benedict kraften bakom sin sving. Allt för sent insåg han att han lagt för mycket tyngd bakom slaget, och det var bara tack vare ren reflex som han lyckades få grepp om fönsterluckan med händerna då han tappade balansen och gled ut med överkroppen så långt att endast hans anklar och fötter befann sig innanför lägenheten.
Om Benedict inte varit medveten om asfalten nedanför tidigare, så var han det definitivt nu, där han hängde med ett krampaktigt grepp om fönstret, med magen nedåt, och spände sin kropp för att inte glida ännu längre ut med sina ben. Precis innan paniken börjat överta hans sinne blev han dock medveten om en annan sak. I sin ögonvrå kunde han se hur det fördömda krypet hade tagit sig runt de öppnade fönsterrutorna, och nu var på väg in i hans lägenhet. Paniken förbyttes till hat. Hat och obeveklig beslutsamhet. Det kan tyckas underligt att Benedicts främsta motivation till att inte förlora greppet och falla till en förhållandevis säker död var att kunna utkräva hämnd gentemot ett småkryp, det insåg han till och med själv, men med ett visst mått av rationalitet kunde han ändå säga still själv att allt som innebar en ökad chans att ta sig oskadd ur den här situationen var något i grunden positivt.
Således började han att, mycket försiktigt för att inte fönstret skulle svänga ut ytterligare, sakta men säkert vandra inåt med sina fötter. Kunde han bara komma tillräcklig nära för att nå fönsterbrädet med sin ena hand skulle han nog kunna dra sig in i lägenheten igen. Fönsterkarmen skavde mot hans smalben när han långsamt släpade sin överkropp närmre fönsteröppningen, och han försökte utan större framgång koncentrera sig på att inte titta ned.
Efter vad som inte kunde vara annat än en smärre evighet vågade han sig på att sträcka ut armen och treva efter fönsterbrädan. Där, ett fast grepp! Nu krävdes inte mycket mer för att han skulle kunna förflytta sin tyngdpunkt tillbaka i säkerhet i lägenheten. Han vågade sig på att vrida huvudet åt sidan för att kasta en blick över axeln, inåt. Där satt den. Den förhatliga lilla tingesten. Upphovet till hans livsfarliga situation. Mitt i hans uppslagna bok. Och iakttog honom. Och lika likgiltig som den varit inför honom när den satt i säkerhet innanför hans glasrutor, lika likgiltig var den när fönsterbrädets klagande beslag gav vika för hans kroppstyngd. Benedict hatade spindlar. Hela vägen ner.
