Vaken

Kan man skriva en skräcknovell på mindre än ett A4? Man kan åtminstone försöka. Håll till godo.


Alla som någon gång väckts mitt i natten av övertygelsen att en plötslig fara finns i ens närvaro vet, att även om det endast är resultatet av en fantasifull inbillning eller kvardröjande bilder från en intensiv mardröm, så reagerar både kropp och sinne på samma sätt som om faran vore ytterst verklig och påtaglig. Hjärtat slår så hårt i bröstkorgen att man kan tro att det försöker bryta sig ut, fly och lämna en i sticket. Adrenalinet som formligen forsar genom kroppen. Med varje sinne på helspänn söker man efter det som avviker, det som orsakat det oväntade uppvaknandet. Var det en plötslig rörelse i skuggan i hörnet? Var det glipan i dörren på glänt som växte? Eller var det bara ljudet av grannens fotsteg när han rörde sig från hallen till sovrummet i lägenheten ovanför?
Reaktionen är så instinktiv. Så djupt rotad och så nödvändig för vår överlevnad. Även den mest rationelle är tvungen att anstränga sig till det yttersta för att övertyga sig själv om att det är säkert att somna om. Vilket ofta dröjer till långt efter det att den rent fysiska reflexens effekter avtagit. Att skuggan i hörnet inte är något annat än just en skugga. Att den växande glipan i den gläntande dörren bara beror på att ens ögon behagar spela en ett spratt, som är så vanligt i mörkret. Att bostaden är lyhörd, och att grannen borde veta bättre än att klampa omkring med skor inomhus mitt i natten. Men vem har å andra sidan inte lyckats med det konststycket efter en blöt kväll ute? Skräcken övergår till irritation, sedan till lättnad och till slut i trötthet.
Efter en stund somnar du kanske igen. En lång stund. Där du hinner fundera. Fundera över varför du tyckte att skuggan i hörnet rörde sig. Över varför dörren står på glänt när du tycker dig minnas att du stängt den. Och varför grannens steg inte lät så avlägsna som de borde. Då somnar du inte. Istället inser du. Och det är just det där ögonblicket av verklig, oemotsäglig insikt som jag väntat på.

Villebråd

Ikväll bjuds på tonårs-pulp med osande, överdramatiskt språk och svallande överdrifter, och kanske med lite knorr därtill. Novellen är skriven i samband med en liten övningsuppgift, kamrater emellan, med kriterier som jag inte tänker avslöja. Håll till godo!

Hennes händer kramar hårt om pistolkolvarna. De är antikviteter. Gammalt trä och rostig metall, som gräver sig in i hennes handflator och fingrar. Hon kramar så hårt hon kan. Klamrar sig desperat fast vid dem likt en drunknande vid en livboj. Förlorar hon greppet så är det ute med henne. Det är det kanske ändå.
Det tog månader att finna honom. Nej, inte honom. Den. Den som gjort henne så mycket ont. Som tillfogat så många så stor smärta. Barn. Fäder. Mödrar. Så många som förlorat någon på grund av honom. På grund av den. Bortrövade i sömnen. Försvunna i skogen. Ett blodtörstigt rovdjurs skrämda byten. Aldrig mer återfunna. Men hon hade funnit honom, till slut.

Han sliter i dem. Han sliter i vapnen med ett ursinne sprunget ur ren, djurisk instinkt. Ett ursinne som är uråldrigt, bortglömt och fullkomligt främmande för allt mänskligt förstånd. Bortrationaliserat och förträngt efter generationer av civilisation, förnuft och förvekligande, men nu osar det framför henne, väser som ett kokande etter ur hans hatfyllda ögon. Ögon som snart kommer att reflektera det iskalla skenet från en stigande fullmåne, vars kontur mot himlen kommer att signalera att kampen är avgjord och över. Men till dess att månen huggit stridens utgång i sten tänker hon kämpa med all den makt som endast blottlagd, oförfalskad desperation kan uppbåda. Kämpa för att inte förlora greppet om de två antika vapnen, och deras kulor stöpta av rent silver, som är tunga nog att tippa vågskålen i en annars redan avgjord duell.

Månen är snart uppe. Tidsfristen är snart slut. De vet om det, båda två. Snart kommer den mest uråldriga av jägare att vakna. Sylvassa klor och dräglande käftar, redo att riva och slita i mänskligt kött och dränkas i varmt, färskt blod. De två stannar upp när strimmor av ett månljus som kämpat sig fram genom mil av barrverk landar på hans ansikte, bara för ett ögonblick, krampaktigt greppande om de bägge vapnen i den vansinniga kraftmätningen mellan jägare och villebråd. I vad som för en betraktare inte kan ses som mer än en bråkdels sekund, men som för kombattanterna ter sig som skymten av en evighet, stelnar de till. Är stunden inne? Är det slut nu?

Likt den sovande som vaknar ur en mardröm rycker hon till, först att inse situationen och först att utnyttja tillfället. Med en enorm kraftansträngning vrider hon pistolerna ur hans händer, varje muskel i hennes kropp är spänd till bristningsgränsen. Han hinner spärra upp ögonen och stirra in i det starka ljussken som väller fram från det brinnande svartkrutet innan två knallar bryter av den tillfälliga tystnaden. I en kort stund, innan hennes ögon åter vant sig vid mörkret och hennes öron slutat ringa av de plötsliga smällarna, känner hon enbart den fräna lukten av krutrök och känslan av iskalla svettdroppar som långsamt kryper nedför hennes hud. Hon lever än. Han är död. Han måste vara död. Den. Den måste vara död.

En suck av lättnad lämnar hennes läppar när synförmågan åter anpassats till nattens dunkel. På marken ligger kroppen, orörlig. Fullmånens sken faller på den blodiga bröstkorgen, genomborrad av glödhett, dödligt silver. Bortsett från hennes egen flämtande andhämtning hörs inte ett ljud. Inte ens när pistolerna faller från hennes trötta, bortdomnade händer och träffar den upptrampade mossan vid hennes fötter, bryts tystnaden. Tills slutligen en avlägsen varghonas ylande når hennes öron. Och hon svarar henne.

Kryp

Det var alldeles för länge sedan Gravgubben bjöd på en historia, men nu är höstmörkret här, och då tarvas det gräsligheter, på min ära. Håll till godo!

Benedict hatade spindlar. Det var ett fullständigt irrationellt hat, det visste han, men de hade en ofelbar förmåga att få honom att känna sig iakttagen. Även om han innerst inne var övertygad om att spindeln som just krupit in i hans synfält knappt var medveten om hans egen existens, så upplevde han genast den omedelbara impulsen att med våld omintetgöra det lilla leddjuret.
Efter en stunds övervägande beslutade han dock att det skulle innebära en allt för stor ansträngning, eftersom spindeln behagat krypa in i utrymmet mellan hans ytter- och innanfönster, vars konstruktion innebar att han skulle vara tvungen att luta sig halvvägs ut från sin lägenhet på fjärde våningen om han ville komma åt den lille gynnaren, eftersom fönsterluckan öppnades utåt. Istället suckade han, och försökte övertyga sig själv om att det vore ett bra tillfälle att vänja sig vid dem. Han led ju trots allt inte av någon arachnofobi, han tyckte bara inte om de små krypen, och så länge den bara satt där på fönsterrutan så gjorde den ju ingen skada. Spindlar var ju trots allt nyttiga djur, det visste han.
Benedict slet blicken ifrån spindeln och fokuserade den återigen på den bok som krypet så oförskämt stulit hans uppmärksamhet ifrån.
Han lyckades dock inte läsa mer än ett par meningar, innan han upplevde känslan av att någon stod bakom honom och läste över hans axel, varpå han kastade en blick mot fönstret igen. Spindeln satt kvar där den befunnit sig senast, till synes lika likgiltig inför Benedict som inför det obehag den bevisligen skänkte honom. Han muttrade fram en svordom, återgick till sin bok och koncentrerade sig på att försöka att inte låtsas om den lilla mörka pricken i sitt synfälts periferi. Den lilla mörka pricken med åtta ben och många små illmariga ögon.
Känslan av att ha någon som läste över hans axel hade nu övergått i en övertygelse om att någon stirrade honom rakt i ansiktet. Det var i det närmaste omöjligt att ta in en endaste mening av det han läste, eftersom han visste att det lilla kräket satt och glodde på honom. Ett litet kryp som inte ens själv insåg vilket besvär dess närvaro innebar för honom. Benedict kände sig inte bara besvärad, han kände sig förolämpad! Det förbannade krypet hade mage att inkräkta i hans hem och störa honom!
Vad som tidigare hade tett sig som en onödigt betungande arbetsuppgift hade nu förvandlats till en av personlig heder betingad nödvändighet. Benedict skulle inte få någon ro förrän spindelkräket var väck. Sålunda lämnade han sin bok uppslagen på bordet framför sig, och rullade ihop en för det avsedda ändamålet lagom stor dagstidning, varpå han öppnade köksfönstret så pass mycket som han trodde krävdes för att han skulle kunna sära på de bägge fönsterrutorna och sträcka runt armen för att komma åt det skamlösa smådjuret. Det satt ju ändå mitt i fönstret, så han borde kunna nå utan att behöva luta sig ut allt för mycket. Fönsterbrädans beslag protesterade med ett högljutt knarrande när han tog stöd med ena handen mot den, för att kunna nå ut med den andra och haka upp spärren som höll ihop fönsterrutorna. Efter några fler svordomar och inte allt för lite besvär lyckades han till slut få upp spärren och kunde öppna det glasförsedda utrymme som hittills varit spindelns enda skydd gentemot Benedicts allt annat än goda avsikter.
Benedict möttes dock av ett visst mått av besvikelse när han insåg att hans rörelser hade oroat spindeln, som således flyttat sig närmre fönstrets gångjärn under tiden då han själv varit koncentrerad på fönsterspärren. Vad Benedict anbelangade hade dock spindeln genom sin närvaro för länge sedan passerat Rubicon, och han var nu fast besluten att avliva ohyran innan den kunde dra sig ifrån slagfältet.
Utan större elegans lyckades han kliva upp och sätta sig på fönsterbrädet, som knakade oroväckande under hans tyngd, och lutade sig ut genom fönstret med ett fast grepp om fönsterkarmen med ena handen och sitt tillhygge i den andra. Spindeln hade stannat upp nära fönstrets andra ända, och satt nu och betraktade Benedict. Med all sannolikhet hånfullt, så vitt Benedict kunde avgöra. Han var knappt medveten om det avsevärda avståndet till asfalten nedanför, då hela hans uppmärksamhet upptogs av att måtta ett slag med tidningen mot det förhatliga kräket.
Som så vanligt är fallet när man agerar utifrån ilska, så underskattade Benedict kraften bakom sin sving. Allt för sent insåg han att han lagt för mycket tyngd bakom slaget, och det var bara tack vare ren reflex som han lyckades få grepp om fönsterluckan med händerna då han tappade balansen och gled ut med överkroppen så långt att endast hans anklar och fötter befann sig innanför lägenheten.
Om Benedict inte varit medveten om asfalten nedanför tidigare, så var han det definitivt nu, där han hängde med ett krampaktigt grepp om fönstret, med magen nedåt, och spände sin kropp för att inte glida ännu längre ut med sina ben. Precis innan paniken börjat överta hans sinne blev han dock medveten om en annan sak. I sin ögonvrå kunde han se hur det fördömda krypet hade tagit sig runt de öppnade fönsterrutorna, och nu var på väg in i hans lägenhet. Paniken förbyttes till hat. Hat och obeveklig beslutsamhet. Det kan tyckas underligt att Benedicts främsta motivation till att inte förlora greppet och falla till en förhållandevis säker död var att kunna utkräva hämnd gentemot ett småkryp, det insåg han till och med själv, men med ett visst mått av rationalitet kunde han ändå säga still själv att allt som innebar en ökad chans att ta sig oskadd ur den här situationen var något i grunden positivt.
Således började han att, mycket försiktigt för att inte fönstret skulle svänga ut ytterligare, sakta men säkert vandra inåt med sina fötter. Kunde han bara komma tillräcklig nära för att nå fönsterbrädet med sin ena hand skulle han nog kunna dra sig in i lägenheten igen. Fönsterkarmen skavde mot hans smalben när han långsamt släpade sin överkropp närmre fönsteröppningen, och han försökte utan större framgång koncentrera sig på att inte titta ned.
Efter vad som inte kunde vara annat än en smärre evighet vågade han sig på att sträcka ut armen och treva efter fönsterbrädan. Där, ett fast grepp! Nu krävdes inte mycket mer för att han skulle kunna förflytta sin tyngdpunkt tillbaka i säkerhet i lägenheten. Han vågade sig på att vrida huvudet åt sidan för att kasta en blick över axeln, inåt. Där satt den. Den förhatliga lilla tingesten. Upphovet till hans livsfarliga situation. Mitt i hans uppslagna bok. Och iakttog honom. Och lika likgiltig som den varit inför honom när den satt i säkerhet innanför hans glasrutor, lika likgiltig var den när fönsterbrädets klagande beslag gav vika för hans kroppstyngd. Benedict hatade spindlar. Hela vägen ner.

Bestiarium, en försmak

Jag är i full färd med att knacka ihop ytterligare en skräcknovell, den här gången med mindre fokus på äckel och mer på stämning, men den är långt ifrån färdig än, och mer tänker jag inte avslöja, så ni får gott vänta vidare. Tills dess får ni hålla till godo med några foton på ett av mina småprojekt, nämligen ett litet bestiarium där grundtanken var att skissa monsterversioner av personer jag är bekant med på ett eller annat sätt. Dels tyckte jag att det lät som en kul grej att göra, dels ville jag få någon rolig användning för de fantastiskt fina skiss- och anteckningsböckerna från Paperblanks.

Felicia

Här bjuds den absolut första lilla aptitretaren på mitt nya projekt; Gravgubbens gräsligheter, där jag kommer att försöka publicera en spökhistoria, morbid bild eller annan gruvlighet i veckan. Förhoppningsvis kommer jag lyckas övertyga några bekanta att komma med bidrag också så småningom. Först ut, en novell som jag knåpade ihop under ett par dagar, där jag ville leka med att använda ett gammalmodigt berättarspråk för att beskriva något väldigt... äckligt. Idén till berättelsen kom i första hand från en sekvens ur gamla 80-talsrullen 'Titta vid spökar', en alternativ titel på novellen kan också vara 50 shades of ghost, om man är lagd åt det hållet. Håll till godo!

Det är med viss tvekan som jag väljer att återge händelserna som lett till mitt nuvarande tillstånd. Men eftersom ingen av övriga inblandade parter längre ingår i min bekantskapskrets, vare sig direkt eller indirekt, och på grund av den mängd tid som förflutit sedan jag senast hade kontakt med någon av dem, eller någon annan människa av vikt heller för den delen, har jag gjort bedömningen att det inte längre spelar någon avsevärd roll om sanningen kommer till allmän kännedom. Det är nästan förvånande att den inte redan gjort det, med tanke på den hastighet med vilken information tenderar att färdas i vårt uppkopplade samhälle. Men det säger möjligtvis en del om sakens natur, och berörda individers ovilja att associeras med den.
Jag var vid tillfället ung, mitt minne sviker mig i dag, men knappast äldre än tjugofem fyllda, och var i min bekantskapskrets känd för att inte ha någon nämnvärd framgång i mina kontakter med "det täcka könet", för att nyttja ett ålderdomligt uttryck. Min på den tiden gode vän Peter, som var vad man närmast kan kalla en fackman inom det området, hade vid upprepade tillfällen uppmuntrat mina tafatta försök att finna tillfällig romantik på såväl stadens mer tvivelaktiga ölcaféer som dess finare festlokaler. Kanske kan man i slutändan lägga viss skuld på just denna uppmuntran, men att dröja vid dylika funderingar kommer ändå aldrig att skänka någon tröst. Dock kan jag sträcka mig så långt som att säga att det vad vi ingick i den där sena novembernatten för så länge sedan, är skälet till att jag ej längre har någon kontakt med Peter, eller några andra av mina kamrater från den tiden.

Som jag minns det så var det på en vardag som vi begav oss ut för att besöka en av våra favoritkrogar, ty den som själv studerat vid något högre läroverk är nog bekant med vetskapen att möjligheten till dylika spontana utsvävningar är den studerandes kanske största privilegium. Mer exakta detaljer angående tidpunkten har fallit ur mitt minne, men jag kommer ihåg och att den första snön ännu inte hade fallit, och andra intryck har dröjt sig kvar. De kala träden, den lätta dimman som lagt sig över de våta gatorna och den fuktiga kylan som gnagde sig genom våra kläder. När vi anlände till serveringen tog vi plats omkring vårt vanliga bord vid en av väggarna, lätt undanskymt från resten av lokalen. De första timmarna samtalade vi, över ett rätt stort antal glas öl bör nämnas, om de saker vi vid den tiden lade stor vikt vid, men som i dag ter sig rätt banala. Efter de vanliga diskussionerna om vilka filmer man senast sett och vilka av våra kurskamrater som var de största jubelidioterna, ledde konversationen som så många gånger förut in på ämnet kvinnor. Peter skrävlade som vanligt om en av sina senaste erövringar. Jag tänker inte gå närmare in på några detaljer eftersom dylikt prat ändå inte är något jag finner nöje i eller värde av att lägga på minnet, men jag kan inskränka mig till att säga att liknelser till amfibiekadaver dök upp fler gånger än en.

Det var alltid med visst obehag som jag deltog i dessa utbyten, då jag dels alltid funnit ämnet en smula för intimt för min smak, och dels sällan själv hade något av värde att tillföra. Dessutom var jag ständigt medveten om att Peter, förr eller senare, förväntade sig en redogörelse över mina egna framgångar på den punkten. Eftersom lögnen inte var något som föll sig naturligt för min del, blev mina svar därför alltid lika korta som otillfredsställande. På den punkten rådde heller ingen skillnad den här gången, förutom att Peter, efter att som vanligt ha gjort sig lustig över mina tillkortakommanden som charmör, lade fram ett förslag. Det måste ha fallit honom in, när han som vanligt hade fingrat på sin mobiltelefon mitt under pågående samtal, för han lade demonstrativt ned den på bordet och mötte min blick med en allvarlig min.
- Femhundra spänn, för ett foto, inom en vecka.
- Ursäkta?
Jag förstod till en början inte alls vad han åsyftade, men jag började ana så snart hans allvarliga anlete förvreds i ett spefullt varggrin.
- Jag tror att du har det i dig egentligen, du behöver bara rätt motivation! Du får femhundra spänn om du lyckas få napp inom en vecka, men då ska jag ha bildbevis!
Jag besvarade hans förslag utan att försöka dölja min sarkasm.
- Det skulle du allt gilla va'?
- Nej, allvarligt, jag bjuder femhundra för ett foto. Men det ska vara taget under akten!
Våra kamrater var inte sena att stämma upp i en kör av förslag och anbud.
- Ring så tar jag korten!
- Bättre upp, jag bjuder tusen spänn om du filmar!
Därefter rann frågan oundvikligen tillbaka in till den flod av osammanhängande samtalsämnen som tenderar flöda allt vildare för varje glas som töms.

Hur mycket klockan var när vi bestämde oss för att lämna puben och uppsöka en lokal där chansen att få damsällskap bedömdes vara högre kan jag inte komma ihåg med exakthet, men jag kan med säkerhet konstatera att vi redan då hade fått i oss några bägare för många. Det är således inte enbart min ovilja att gå in för nära på personliga detaljer som gör att jag inte riktigt kan precisera hur det kom sig att jag hamnade på ett dansgolv eller hur länge jag var där. Gällande en punkt är dock mitt minne glasklart, och det är att jag bestämde mig i samma stund som jag fick se henne dansande för sig själv, utan att ta någon som helst notis om sin omgivning. Den som känner mig kan intyga att jag inte är en impulsiv man, men just då ledde tanke till handling utan ett ögonblicks begrundan.
Jag skulle ha henne.

Hur det ena kom att leda till det andra kan jag inte riktigt förklara, och jag har redan avslöjat för mycket om min egen utstrålning för att nu kunna hävda att det var min förtjusande charm som slutligen fick mig att fånga, och för resten av kvällen behålla, hennes uppmärksamhet. Jag minns fortfarande hur öronbedövande ljudet från högtalarna var, och hur vi lät dess toner dominera våra sinnen. Istället för tänkande individer återgick vi till ett primalstadie där endast instinkten innehade makten över våra kroppar, där varje rörelse endast var som en reflexmässig reaktion av ett intryck. Min bedömning är att vi måste ha dansat en mycket lång stund, för när vi slutligen tillsammans lämnade golvet såg jag inte längre till mina kamrater, och kunde bara dra slutsatsen att de sett mig och beslutat att det bästa sättet att hjälpa mig i situationen var att inte försöka hjälpa mig alls, varpå de dragit vidare till någon annan klubb av lämplig karaktär.

Vi hade inte talat med varandra alls under tiden vi dansade, men nu presenterade hon sig som Felicia. Jag ska erkänna att mitt sinne inte var helt närvarande under vårt samtal, och det berodde betydligt mer på hennes sköna anletsdrag och något utmanande klädsel än på den ansenliga mängd jästa drycker jag smakat under natten. Vad vi talade om kan jag inte heller minnas, så här långt efteråt. Det är tveksamt om jag ens mindes det redan dagen efter. Dock minns jag det blyga intryck hon gav när hon inte längre befann sig i dansande folkmassan, det var intrycket av en människa som bara sökte närhet och kontakt med en annan människa, inte någon som sökte utlopp för köttsliga begär. Kanske var det anledningen till att jag vacklade i min beslutsamhet den natten. Hade hon fortsatt att visa samma passion som hon gjort bland folkmassan till den pulserande musiken, så hade jag närmast insisterat på att följa henne hem. Som ni kanske redan listat ut tog alltså min egen blyghet än en gång överhanden, och vi skildes åt olika håll, dock inte utan att utdela små gester av tillgivenhet och löften om att ses igen, förhoppningsvis redan nästa kväll eftersom hon ämnade återvända till samma nattklubb. Trots att jag än en gång misslyckats i mannens ständiga jakt på tillfälliga, nattliga förströelser, kan jag med tillförsikt säga att jag promenerade hem i kylan och dimman i ett lätt euforiskt tillstånd.

Jag, Peter och resten av våra kamrater möttes upp dagen därpå, för att i kollektiv lida de kval som är oundvikliga för Bacchus apostlar, och givetvis för att de jägare vars jaktlycka varit god med färska minnen skulle kunna skryta om sina bedrifter. Som brukligt tog Peter kommandot, och återberättade i detalj om sina nattliga bravader. Den här gången blev det en särdeles färgsprakande historia, full av de mest naturvidriga beteenden som två människor kan ägna sig åt på samma gång som de gör något av det mest naturliga tillsammans. För att inte bli allt för tydlig i mitt återgivande tänker jag endast nämna att jag lyckades låta bli att chockeras ända tills han kom till delen om kvävning, då det vid tillfället och i mitt rådande tillstånd tedde sig mer motbjudande än någon av hans tidigare skildringar. Mina tankar svävade då istället iväg, som för att fly undan de vämjeliga bilder Peter sökte förmedla, till mina egna upplevelser under gårdagen, till dansgolvet och till Felicia. Dagdrömmarna fick dock ett abrupt slut när Peter drämde näven i bordet och riktade ett förmanande pekfinger mot mig.
- Än du då, fick du nå't? Min mobil är jävligt tom på bilder!
- Nej, men jag träffade en söt flicka åtminstone.
Jag försökte låta nonchalant, men det var för sent, mina kamraters fulla uppmärksamhet var nu riktad mot mig. Peter tog ton.
- Å fan! Borde ha förstått det, vi såg ju knappt röken av dig efter att du snubblat upp på dansgolvet! Men det var nog lika bra, att se dig dansa är ju som att se en blind måla!

Efter det blev jag tvingad att in i minsta detalj redogöra för gårdagen, vilket jag tog mig för med dåligt spelad motvilja. Sanningen är att det här var enda gången jag själv delgett mig av dylika uppgifter med viss iver, istället för att som vid de få tidigare tillfällena, göra så med största möjliga återhållsamhet. För en gångs skull trivdes jag rätt väl med att för en stund befinna mig i centrum, och jag fick ingående beskriva hennes utseende, hennes klädsel och hennes dans. Peter kallade mig skämtsamt för lögnare, då både han och de övriga bedyrade att de inte sett mig i sällskap med någon kvinna av den kalibern sedan jag försvann in i den dansande folkmassans trängsel. Eftersom jag med allt större glöd försäkrade att jag spenderade resten av kvällen i den förtjusande damens sällskap, konstaterade  resten av våra kamrater att de definitivt inte sett mig under nattens senare timmar. Peter påstod att han på långt håll lagt märke till mig sittandes för mig själv i mörkret flertalet gånger, men varit för upptagen med sitt byte för natten för att göra mig sällskap. Han lät sig dock sedan övertygas av majoritetens envälde att han måste ha misstagit sig. Så småningom gled vårt samtal över i andra, mer vardagliga ämnen, och beslutet fattades att vi skulle trotsa våra egna kroppars tydliga påbud att aldrig mer röra en droppe rusdryck, utan att söka upprepa gårdagens bedrifter tiofalt. Jag var osedvanligt förtjust i föresatsen, inför den eventuella möjligheten att än en gång få träffa den för sällskapet så mystiska Felicia som uppehållit mig under natten, vilket jag inte lät dölja. Innan vårt sällskap skiljdes åt, då vi stämt tid och plats inför aftonens upptåg, tog Peter mig åt sidan och påminde mig med underfundig ton;
- Kom ihåg mobilen. Femhundra spänn, men vi ska ha bildbevis när det händer!
Jag lät svara och ta avsked med samma hjärtlighet.
- Tusen för en film var det väl?

Liksom föregående kväll genomsyrades luften av en fuktig kyla, den här gången tog vi direkt sikte på danslokalen i syfte att stanna där hela kvällen, allt enligt mitt eget önskemål där motivet var lika genomskinligt som ett nyputsat fönster. Jag fick kämpa för att dämpa min omedelbara besvikelse över att finna att min utsedda dam för kvällen inte redan var där, men snart återtog mitt rationella sinne kontrollen, och jag insåg att vi anlänt sällsynt tidigt. Det hindrade dock inte vare sig Peter eller någon av de andra från att smyga fram lätta insinuationer angående sanningshalten i mina tidigare påståenden. Små muntra spydigheter som fler ju längre kvällen led, och som mynnade ut i rent hån när vår grad av berusning nått sin kulmen och stängningsdags börjat närma sig med stormsteg. Det är svårt att beskriva den förödmjukelse jag de facto kände när personalen signalerade att de nu tog sina sista beställningar, och jag ännu inte sett skymten av Felicia. Som jag tidigare påpekat är jag ingen begåvad lögnare, vilket även fått följden att jag lagt en visst stolthet vid att låta bli att fara med osanning. Därmed innebar det en särdeles vass törn att upprepade gånger få höra påståenden om att min tidigare berättelse var uppdiktad. Det var nästan så att jag själv började betvivla riktigheten i mina minnen från gårdagen. Jag visste ju att jag inte ljugit med avsikt, men kunde jag lita på mina intryck? Var hon bara resultatet av den ohämmade berusningens fantasier och drömmar under den onyktres blytunga dvala? Nej det kunde inte vara möjligt. Efter att jag viftat bort den hypotesen föll så småningom även svartsjukans skugga över mig. Hade hon månne kommit dit, men gått iväg med någon annan? Det var inte otänkbart, men borde jag då inte sannolikt ha sett henne åtminstone någon gång? Nej, det kanske var så enkelt som att hon inte gått dit alls, att hon inte alls ville ses igen denna afton. I sinom tid fick jag nog av mina kamraters spe, och strax innan klubben stängde flydde jag i därifrån med tungt sinne, jag tror inte att Peter eller någon annan såg mig gå därifrån.

Det var i såväl fyllans som novemberdimmans töcken som jag promenerade gatan hem. Och det var i samma töcken som jag bakom mig hörde rösten som fick mitt hjärta att fastna i halsgropen.
- Redan på väg hem?
Det var hon. Det var Felicia. Jag minns än idag den överväldigande känslan jag upplevde när överrumpling förbyttes i glädje.
- Jag hade hoppats på att få träffa dig igen, fortsatte hon.
Själv kunde jag knapp svara, vilket jag tror att hon märkte, för den blyghet hon visat när vi tidigare samtalat var som bortblåst. Den Felicia jag såg och hörde från och med nu, var Felicia från dansgolvet. Felicia som kommunicerade med sin kropp, inte sin röst. Vi sade inte mer till varandra under hela den natten, istället ledde hon mig vid handen hem till sin lägenhet.

Jag har inte för avsikt att meddela någon var denna lägenhet ligger, och som ni kanske redan lyckats inse tänker jag inte lämna några allt för målande beskrivningar av vad vi företog oss under timmarna innan gryningen förutom det jag själv finner för nödvändigt, då dessa verbala vulgariteter inte är något som jag tror kommer att vara någon sund människa till glädje. Så mycket tänker jag dock avslöja, att det inte var likt något jag upplevt tidigare, och då är jag ändå inte helt oskyldig, min blyghet till trots. Vi betedde oss inte som människor tillsammans. Knappt som djur. Den kvinna som tidigare gett skenet av att söka en annan människas varma närhet, var i själva verket ute efter något som närmast kan kallas för motsatsen. Jag kan också nu erkänna att det väckte något inom mig som jag inte visste att det fanns, en smak för handlingar som till och med uttalat vridna personer skulle kalla för grymma och onaturliga. Flera gånger ifrågasatte jag mitt eget förstånd, särskilt i de ögonblick av klarhet som uppstod då jag fann mig själv med mina fingrar slutna runt hennes strupe,  tillfälligt skräckslagen över tanken på att hon slutat att andas för gott, eller då jag tyckte mig höra henne upphetsat be om fler knytnävsslag när hennes tänder nyss lämnat blodiga märken i mina ömmande knogar.

Jag har för länge sedan upphört att känna skam över dessa handlingar och dess konsekvenser, det enda jag ångrar i dag är resultatet av den grad av bristande impulskontroll som utlopp för dylika passioner tenderar att leda till, men jag kommer dit. Nämnas bör dock att jag än till denna dag blir lätt illamående när jag minns den initiala känslan av oförfalskat äckel, vämjelse och avsky som kom över mig när jag vaknade på morgonen av de solstrålar som letade sig igenom hennes slitna persienner. Hennes armar var fortfarande fjättrade vid sänggaveln när jag smög därifrån, och insikten av vad jag gjort sjönk inte in förrän jag funnit min väg till mitt eget badrum och betraktade mina såriga knogar. Det var då paniken drabbade mig på riktigt. Det var då jag mindes att det inte bara var mina lustar som löpt vilt, utan även den där primala stoltheten som varje människa bär inom sig. Den där förbannade stoltheten som hade lett till att jag fumligt letat fram min mobiltelefon, tagit den där fördömda bilden och skickat den direkt. Allt syntes. Våra nakna kroppar sammanflätade i vår förvridna lek, mitt triumferande leende och hennes passionerade, sönderslagna grin. Och jag hade skickat den till Peter.

I efterhand har jag försökt övertyga honom och mina andra kamrater om att det hela varit ett utsökt planerat och väl utfört skämt, men även om de trott mig har de funnit det osmakligt så till den grad att de inte längre velat ha någon fortsatt kontakt med mig, och jag klandrar dem inte.

Några av er kanske undrar nu, vad det var som mina annars så vågade vänner fann så vedervärdigt med fotot och hela den här historien, och de av er med skarpare sinne har kanske till och med redan listat ut det. Att Felicia var död när jag lämnade hennes lägenhet. För min egen säkerhet tänker jag, som jag redan påpekat, inte under några som helst omständigheter avslöja hennes adress, eller det egentliga namn hon uppgav för mig. Jag kan inte ens själv med säkerhet säga att det var hennes namn jag fick.

I och med detta erkännande är givetvis också risken stor, att jag slutligen förlorat det sista uns av sympati som någon av er möjligtvis känt för mig, men i ärlighetens namn rör det mig inte i ryggen. Kanske kan ni, som nu fått ta del av denna sanning, också finna en viss tröst i dessa obestridliga faktum. Jag kan visserligen inte på något rationellt sätt förklara hur det gått till, och då jag heller inte vanligtvis är lagd åt vare sig vilda spekulationer eller vidskepligheter, ge ens en osannolik teori, men den oförvrängda sanningen är att jag leddes till den där lägenheten av henne. Den oförvrängda sanningen är också att vi gjorde vad vi gjorde tillsammans. Den oförvrängda sanningen är också, att den Felicia jag fann fjättrad bredvid mig i sängen när jag vaknade, av lukt och grad av förruttnelse att döma, måste ha varit död i flera veckor.