måndag 23 november 2015

Vaken

Kan man skriva en skräcknovell på mindre än ett A4? Man kan åtminstone försöka. Håll till godo.


Alla som någon gång väckts mitt i natten av övertygelsen att en plötslig fara finns i ens närvaro vet, att även om det endast är resultatet av en fantasifull inbillning eller kvardröjande bilder från en intensiv mardröm, så reagerar både kropp och sinne på samma sätt som om faran vore ytterst verklig och påtaglig. Hjärtat slår så hårt i bröstkorgen att man kan tro att det försöker bryta sig ut, fly och lämna en i sticket. Adrenalinet som formligen forsar genom kroppen. Med varje sinne på helspänn söker man efter det som avviker, det som orsakat det oväntade uppvaknandet. Var det en plötslig rörelse i skuggan i hörnet? Var det glipan i dörren på glänt som växte? Eller var det bara ljudet av grannens fotsteg när han rörde sig från hallen till sovrummet i lägenheten ovanför?
Reaktionen är så instinktiv. Så djupt rotad och så nödvändig för vår överlevnad. Även den mest rationelle är tvungen att anstränga sig till det yttersta för att övertyga sig själv om att det är säkert att somna om. Vilket ofta dröjer till långt efter det att den rent fysiska reflexens effekter avtagit. Att skuggan i hörnet inte är något annat än just en skugga. Att den växande glipan i den gläntande dörren bara beror på att ens ögon behagar spela en ett spratt, som är så vanligt i mörkret. Att bostaden är lyhörd, och att grannen borde veta bättre än att klampa omkring med skor inomhus mitt i natten. Men vem har å andra sidan inte lyckats med det konststycket efter en blöt kväll ute? Skräcken övergår till irritation, sedan till lättnad och till slut i trötthet.
Efter en stund somnar du kanske igen. En lång stund. Där du hinner fundera. Fundera över varför du tyckte att skuggan i hörnet rörde sig. Över varför dörren står på glänt när du tycker dig minnas att du stängt den. Och varför grannens steg inte lät så avlägsna som de borde. Då somnar du inte. Istället inser du. Och det är just det där ögonblicket av verklig, oemotsäglig insikt som jag väntat på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar