Villebråd

Ikväll bjuds på tonårs-pulp med osande, överdramatiskt språk och svallande överdrifter, och kanske med lite knorr därtill. Novellen är skriven i samband med en liten övningsuppgift, kamrater emellan, med kriterier som jag inte tänker avslöja. Håll till godo!

Hennes händer kramar hårt om pistolkolvarna. De är antikviteter. Gammalt trä och rostig metall, som gräver sig in i hennes handflator och fingrar. Hon kramar så hårt hon kan. Klamrar sig desperat fast vid dem likt en drunknande vid en livboj. Förlorar hon greppet så är det ute med henne. Det är det kanske ändå.
Det tog månader att finna honom. Nej, inte honom. Den. Den som gjort henne så mycket ont. Som tillfogat så många så stor smärta. Barn. Fäder. Mödrar. Så många som förlorat någon på grund av honom. På grund av den. Bortrövade i sömnen. Försvunna i skogen. Ett blodtörstigt rovdjurs skrämda byten. Aldrig mer återfunna. Men hon hade funnit honom, till slut.

Han sliter i dem. Han sliter i vapnen med ett ursinne sprunget ur ren, djurisk instinkt. Ett ursinne som är uråldrigt, bortglömt och fullkomligt främmande för allt mänskligt förstånd. Bortrationaliserat och förträngt efter generationer av civilisation, förnuft och förvekligande, men nu osar det framför henne, väser som ett kokande etter ur hans hatfyllda ögon. Ögon som snart kommer att reflektera det iskalla skenet från en stigande fullmåne, vars kontur mot himlen kommer att signalera att kampen är avgjord och över. Men till dess att månen huggit stridens utgång i sten tänker hon kämpa med all den makt som endast blottlagd, oförfalskad desperation kan uppbåda. Kämpa för att inte förlora greppet om de två antika vapnen, och deras kulor stöpta av rent silver, som är tunga nog att tippa vågskålen i en annars redan avgjord duell.

Månen är snart uppe. Tidsfristen är snart slut. De vet om det, båda två. Snart kommer den mest uråldriga av jägare att vakna. Sylvassa klor och dräglande käftar, redo att riva och slita i mänskligt kött och dränkas i varmt, färskt blod. De två stannar upp när strimmor av ett månljus som kämpat sig fram genom mil av barrverk landar på hans ansikte, bara för ett ögonblick, krampaktigt greppande om de bägge vapnen i den vansinniga kraftmätningen mellan jägare och villebråd. I vad som för en betraktare inte kan ses som mer än en bråkdels sekund, men som för kombattanterna ter sig som skymten av en evighet, stelnar de till. Är stunden inne? Är det slut nu?

Likt den sovande som vaknar ur en mardröm rycker hon till, först att inse situationen och först att utnyttja tillfället. Med en enorm kraftansträngning vrider hon pistolerna ur hans händer, varje muskel i hennes kropp är spänd till bristningsgränsen. Han hinner spärra upp ögonen och stirra in i det starka ljussken som väller fram från det brinnande svartkrutet innan två knallar bryter av den tillfälliga tystnaden. I en kort stund, innan hennes ögon åter vant sig vid mörkret och hennes öron slutat ringa av de plötsliga smällarna, känner hon enbart den fräna lukten av krutrök och känslan av iskalla svettdroppar som långsamt kryper nedför hennes hud. Hon lever än. Han är död. Han måste vara död. Den. Den måste vara död.

En suck av lättnad lämnar hennes läppar när synförmågan åter anpassats till nattens dunkel. På marken ligger kroppen, orörlig. Fullmånens sken faller på den blodiga bröstkorgen, genomborrad av glödhett, dödligt silver. Bortsett från hennes egen flämtande andhämtning hörs inte ett ljud. Inte ens när pistolerna faller från hennes trötta, bortdomnade händer och träffar den upptrampade mossan vid hennes fötter, bryts tystnaden. Tills slutligen en avlägsen varghonas ylande når hennes öron. Och hon svarar henne.